att leva med en hobbymusiker

Jag fördriver tid med att lyssna på Daniel Norgrens liveframträdanden på youtube. Han ska spela på Konserthuset nästa vecka och tillsammans med många likasinnade ser jag fram emot det.

Daniel Norgrens musik har spelats ofantligt många gånger i mitt hem de senaste åren. Min son är uppvuxen på Putting my tomorrow behind och en massa andra titlar som jag inte vet vad de heter. Men det är inte alltid Daniel som spelar. Oftast är det min man. Han spelar gitarr sedan tonåren. Det senaste året har han lärt sig att behärska pianot på ett väldigt oslipat och snyggt sätt. Och så sjunger han.

Han sjunger bäst när han inte tror att någon lyssnar. Då låter det avslappnat, han vågar sikta på höga toner och får en fantastisk sångröst. Det är lite som att ha en egen Daniel Norgren sjungandes i sitt vardagsrum.

Att leva med en hobbymusiker är inte bara fantastiskt. Det är inte bara föreställning. Mestadels leker han med gitarren. Jag älskar musik men jag hatar långa gitarrsolon. Det kan helt ärligt göra mig galen. Galet irriterad. Även fast ljudet går via hans hörlurar hörs knäppandet på gitarren. Men människan måste ju få öva någon gång.

Nästa vecka ska vi lyssna på Daniel Norgren och jag längtar. Tills dess får jag lyssna på min man.